Det enda kravet för medlemskap är en önskan om att sluta spela, och är helt upp till dig. Du behöver inte oroa dig för att kalla dig själv medlem eller definiera dig som spelberoende. Du är välkommen att lyssna in under ett GAA-möte och ta den tid du behöver för att bestämma vad du vill göra.

Det finns inget krav på att vi ska kalla oss beroende. Vissa av oss undvek förståeligt detta laddade ord. De flesta medlemmar i GAA har erkänt att de har en besatthet och ett tvång till att spela, som blir värre över tid, och en oförmåga att begränsa sitt spelande trots de negativa konsekvenserna. Det ord som närmast beskriver vårt tillstånd är ”beroende”. Det viktiga är att vi är ärliga mot oss själva om vår situation och att vi hanterar den. De exakta etiketterna vi använder oss av är inte så viktiga.

Våra grupper delar med sig av sin samlade erfarenhet och principerna som hjälpte dem, men GAA har inga experter, ingen hierarki och kräver inga övertygelser. Vi har etikett och traditioner, men inga strikta regler.

Vi välkomnar alla som vill tillfriskna från de destruktiva effekterna av tvångsmässigt spelande.

Våra medlemmar ger i allmänhet inte råd till varandra. Vi delar med oss av personliga erfarenheter, styrka och hopp, och är fria att prova eller bortse från förslagen som programmet och de andra medlemmarna ger. Våra medlemmar använder en mängd olika verktyg, inklusive ett Tolvstegsprogram för tillfrisknande.

I vårt program hittar vi källor till styrka, vägledning och hälsosamma principer, och var och en av oss väljer sin egen väg. Vissa medlemmar litar helt enkelt på gemenskapen för stöd och vägledning, tillsammans med principer som ärlighet, öppenhet och villighet. Vissa använder även sina religiösa övertygelser eller andra andliga metoder. Vissa söker stöd från rådgivare och andra professionella.

Våra möten drivs helt och hållet av tillfrisknande medlemmar som frivilligt ställer upp i tjänstens anda.